En saga

A Warm Fuzzy Tale

Claude Steiner

Translated by B. Roberts-Jones  

Return to Home?

Det var en gång för mycket länge sedan, två mycket lyckliga människor, Tim och Maggie, som hade två barn, John och Lucy. För att riktigt kunna förstå hur lyckliga dom var, måste man förstå hur det var på den tiden. Det var nämligen så, att då på den lyckliga tiden, fick alla vid sin födelse en liten mjuk och skön påse med Varmisar. Närhelst någon stack ner handen i påsen, kunde han ta fram en varmis. Varmisar var mycket eftertraktade för när någon fick en varmis, kände han sig mjuk och skön inombords. Människor som inte fick varmisar, riskerade att få en sjukdom, där ryggmärgen förtvinade och de dog.

 

På den tiden var det mycket lätt att få varmisar. Närhelst någon kände för det, kunde han komma fram till dig och säga: ”Jag skulle vilja ha en varmis.” Du stack då ner handen i påsen och tog fram en varmis i samma storlek som en liten flickas hand. Så snart varmisen såg dagens ljus, log den och blommade upp till en stor och yvig varmis. Sedan kunde du lägga den på människors axlar, huvuden eller knän och den kurade då ihop sig och smalt mot deras hud och gjorde att det kändes jätteskönt inombords.

Människor bad alltid varandra om varmisar, och eftersom de alltid delades ut friskt var det alltid möjligheter att få tillräckligt. Det fanns alltid så många att det räcker till alla, och därför kände sig alla lyckliga och varma nästan alltid.

 

En dag blev en elak häxa arg, därför att alla var så lycklig och ingen köpte hennes trolldrycker och salvor. Häxan var mycket klok och hon utarbetade en mycket ond plan. En vacker morgon kröp hon fram till Tim, när Maggie lekte med deras dotter, och viskade i hans öra: ”Titta så många varmisar Maggie ger till Lucy. Vet du vad, om hon fortsätter på det viset kommer de att ta slut för henne en dag och då kommer det inte att finnas några kvar till dig”.

Tim blev förvånad. Han vände sig till häxan och sa: ”Menar du att det inte alltid kommer att finnas en varmis i påsen var gång jag sticker ner handen i den?” Och häxan sa: ”Nej, definitivt inte, och då dom tar slut går det inte att göra något åt det.” När hon sagt detta, flög hon iväg på sin kvast och skratt de och fnittrade hysteriskt.

 

Tim begrundade detta, och började lägga märke till var gång Maggie gav bort en varmis till någon annan. Till slut blev han mycket bekymrad, för han tyckte mycket om Maggies varmisar och ville inte avstå från dem. Han tyckte verkligen inte att det var rätt av Maggie att slösa bort alla sina varmisar på barnen och andra människor. Han började förebrå Maggie var gång han såg henne ge en varmis till någon annan, och då Maggie tyckte om honom, så slutade hon att ge varmisar till andra människor så ofta och  reserverade dem för honom.

 

Barnen iakttog detta och snart började de tro att det var fel att ge bort varmisar var gång någon bad om det eller om man kände att man ville det. De började nu också att bli mycket försiktiga och började noga övervaka sina föräldrar, och närhelst de kände att en av föräldrarna gav bort för många varmisar till andra började de protestera. De började känna sig oroliga närhelst de gav bort för många varmisar. Trots att de fann en varmis var gång de stack ner handen i påsen, gjorde de det allt mer sällan och de blev mer och mer retliga. Snart började folk lägga märke till bristen på varmisar, och de började känna sig allt mindre varma och sköna. De började att krympa och det hände ibland att någon dog i brist på varmisar. Fler och fler vände sig till häxan, för att köpa hennes trolldrycker och salvor, trots att de inte tycktes hjälpa.

 

Situationen blev allt allvarligare. Den elaka häxan, som hade iakttagit allt detta, ville egentligen inte att folk skulle dö, så hon utarbetade en ny plan. Hon gav alla en påse, som liknade den med varmisar, men den här var kall i motsats till varmispåsen. Inuti häxans påse fanns kalla kårar. De kalla kårarna fick inte folk att känna sig varma och sköna utan kalla och ruggiga istället. Men de förhindrade att ryggmärgen förtvinade. Så hädanefter, när någon sa: ”Kan du ge mig en varmis?” så sa folk som oroade sig för att deras förråd skulle ta slut: ”Jag kan inte ge dig en varmis, men vill du lite kalla kårar istället?” Ibland gick folk fram till varandra och trodde att de skulle få en varmis, men någon av dem ändrade sig ofta och gav den andre kalla kårar istället. Så slutresultatet blev det, att trots att mycket få människor dog, var många fortfarande olyckliga och kände sig kalla och ruggiga.

 

Situationen blev mycket förvirrad efter häxans ankomst. Det fanns mindre och mindre varmisar, så varmisar, som hade betraktats lika självklara som frisk luft, blev mycket värdefulla. Detta medförde att folk gjorde allt möjligt för att få tag på dem. Innan häxan hade uppenbarat sig, brukade folk samlas i grupper på tre, fyra eller fem och ingen bekymrade sig särskilt mycket över vem som gav varmisar till vem. Efter häxans återkomst började folk att dra sig tillbaka parvis och reservera alla sina varmisar för varandra helt och hållet. Om någon gav en varmis till någon annan när hon inte tänkte sig för, fick hon genast skuldkänslor därför att hon visste att hennes partner säkert skulle ta illa upp över att ha gått miste om en varmis. Människor som inte kunde finna en generös partner, tvangs köpa sina varmisar, och måste arbeta hårt för att tjäna pengar till dem. En annan sak som hände var att folk som tog kalla kårar, som det alltid fanns gott om, och täckte över dem med något mjukt och vitt och använde dem som varmisar. Dessa varmisar var i själva verket Lurisar, och de ställde till med ännu mer trassel.

 

Så t.ex. kunde två människor träffas och fritt utväxla lurisar, som förväntades få dem att känna sig väl till mods. Då de trodde att de hade utväxlat varmisar, blev folk mycket förbryllade, och insåg inte att deras kalla, ruggiga känslor i själva verket berodde på att de hade fått en massa kalla kårar.

 

Så situationen var mycket, mycket dystrare och allt började för att häxan kom och fick folk att tro en dag, när de minst väntade sig det, kanske de skulle sticka ner handen i sin varmispåse, och finna att det inte längre fanns några kvar.

 

För inte så länge sedan kom en ung kvinna till detta olyckliga land. Hon hade inte hört talas om den elaka häxan, och oroade sig inte för att hennes varmisar skulle ta slut. Hon delade frikostigt ut dem, även när ingen bad om dem. De vuxna betraktade henne med misstro, därför att hon gav barnen det intrycket att man inte behövde bekymra sig över att varmisarna kunde ta slut. Barnen tyckte mycket om henne, därför att de kände sig väl till mods i hennes närhet och alla började också att dela ut varmisar, när de kände att de ville. De vuxna blev bekymrade, och beslöt att stifta en lag för att förhindra barnen från att göra slut på sina förråd av varmisar. Lagen gjorde det till en brottslig handling att dela ut varmisar på ett omdömeslöst sätt. Barnen tycktes inte ta någon notis om detta, och trots lagen fortsatte de att dela ut varmisar när de kände för det och alltid när någon bad om dem. Eftersom det fanns många, många barn, började det se ut som det kanske skulle bli som de ville.

 

Det är svårt att säga vad som kommer att hända. Kommer de vuxnas styrkor för att upprätthålla lag och ordning att sätta stopp för barnens omdömeslöshet? Eller kommer de vuxna att ansluta sig till den unga kvinnan och barnen och chansa på att det alltid kommer att finnas tillräckligt med varmisar? Kommer de att komma ihåg den tid, som deras barn försöker återinföra, då det fanns gott om varmisar, därför att folk delade ut dem frikostigt?

 Return to Home